I walk a lonely road
Bild lånad från Google
Vi kan ha flera hundra personer runt oss, men ändå känna oss ensamma. Jag står någonstans i mörkret och söker svar, försöker förstå, försöker lära, försöker räcka till, försöker att stabilisera allt utan att de ska rinna över. Men de är svårt, har så otroligt mycket tyngd på axlarna just nu, både frivilligt och ofrivilligt. Jag måste jobba hårt just nu, de är mycket som kan påverkas. Gillar inte alls pressen jag känner på mig själv, men jag måste försöka ta mig igenom de.
Jag vet att om jag klarar mig igenom den här perioden så kommer jag kunna stå på stadigare ben än jag någonsin gjort. Därför vet jag att de kan va värt att ha de såhär just nu. Jag har möjligheten att bli ”fri”, har möjligheten att nå väldigt högt om jag klarar de här. Därav all press jag känner. Misslyckas jag så hamnar jag på noll igen och de kommer kännas så otroligt tungt. Skulle bli så sjukt arg på mig själv om jag viste att jag inte gett allt och misslyckades. Men de är mycket som strävar emot samtidigt så de är svårt att fokusera. De är kaos i mitt huvud för tillfället!
Jag håller på dig. Klart du klarar av det. Och skulle du mot förmodan inte orka ända fram så är det definitivt inte ett misslyckande utan kanske ett för stort steg att ta så där på en gång.
Ta en sak i taget och nöt in det, så ska du se att det går bra.
Och en sak till. Fri från mig blir du nog inte i första taget vet du ;-). Men jag förstår vad du menar.
Sköt om dig och "simma lugnt"
Vet du vad.. Du kan klara vad du vill, oavsett du lägger all energi eller bara pyttelite energi på det. Vad det än handlar om så finns jag alltid här och låt inte tankarna ta över. Var mer spontan, det brukar hjälpa. Man misslyckas ALDRIG, vissa saker är inte meningen bara.
Kramar <3
