..Through My Eyes..

Ju längre tiden går, ju mer inser jag att så fort de är nått man tycker är jobbigt så undviker man de. Frågan är om vi mår bra av att ta avstånd från de okända? Såhär i efterhand inser jag att jag skulle ha sett döden i ögonen då den va där, för den försvinner inte och förr eller senare måste man bearbeta de som man tycker är svårt.

Farmor har nu varit borta i 4 år. Jag trodde att jag gått vidare och accepterat de, men då jag pratade med en viss person om jobbiga händelser så va just farmors bortgång de enda som fick mina ögon att fyllas av tårar. Jag förvånade mig själv faktiskt, men inser nu att jag inte alls bearbetat de som jag trott, jag har bara undvikit de. Klart jag kommit en bra bit på vägen, men jag undviker fortfarande de som känns svårt. Minns att året hon gick bort så skulle jag bränna ut vinterns alla bilder på en dvd, jag delade upp bilderna på två skivor. En med begravning och farmor, och en annan helt utan allt de hemska. För jag visste att jag aldrig skulle kolla på de bilderna igen annars. Och jag tror jag har kollat på de där sista bilderna ca 3 ggr, så visst blev de som jag förutspådde. Nu tvingar jag dock mig själv att titta, ta in va jag ser och inse att de är såhär de är. Tror att jag kommer må bättre i hjärtat av de, man kan inte låtsas som om nått inte har hänt. De är fel mot dig själv, och mot personen du sörjer.

Den 23 December förlorade jag ytterligare en person som betytt mycket för mig under många år. Hon va som en extra mamma för mig under en längre tid och hon va en av de snällaste personer jag träffat. Hon ville aldrig någon illa, satte aldrig andra före sig själv, va på plats långt innan förutbestämd tid, hon va så söt med alla sina små uttryck o ord. Tror inte jag förstått att hon är borta än, men en dag kommer de nog slå mig. Kan inte förstå att livet kan vara såhär orättvist. Jag blir båda arg, förbannad o ledsen då jag tänker på allt. Va fan hade hon gjort för att mötas av de här ödet? Va fan kunde inte hon fått leva lycklig för? Varför va hon tvungen att lida för? Varför, för fan varför??

Jag är lättad över att du aldrig behöver lida igen, att du är på en bättre plats nu, för jag är helt säker på att du checkat in i himlens lyxsvit, för de är de minsta du förtjänar. Tack för allt du gav mig, tack för alla fina minnen, tack för de godaste plättarna med den fantastiska sylten, tack för den sköna baloo-dansen, tack för allt småprat på bussen, tack för ALLT!

Kram